It wasn´t me..

Ja efter en träningskväll/hockeykväll så får man väl inte säga annat att man är rätt nöjd. Skyndade sig tillbaka till hockeyn och blev väl lite mindre glad över Modos prestation ikväll, men det är bara att ta nya tag. Oliver var på G riktigt idag och promenerade längre än vad han någonsin gjort, vet inte om han tänkte gå ner till Linköping och ge grabbarna en utskällning!!! =) För 1 månad sen gick han typ 2-3 steg....och idag gick han 7...innan han blev lite väl framtung.
 Ligger i sängen med plösen och Emma nu. Han ligger bredvid och är mäkta intresserad av min dator. Försöker säga till Emma att hon kanske kan hålla bort honom från min dator en stund medans jag skriver...-ja, säger hon, men bara en liten stund senare så är han där igen. Jag försöker då säga åt henne igen att hålla bort honom ett tag och får då svaret.. -ja, jag försöker ju....men han är så stark!?!?!?!??!

Ja....jag behöver väl inte säga nå mer om det!

Han blir bara gladare och mer pratsam för varje dag som går. Det är en fröjd att se och höra honom.
Att något som är så litet kan betyda så otroligt mycket...? Det trodde man ju aldrig innan. (ni som har barn redan förstår vad jag menar) Innan jag hade barn själv så kan jag med gott mod erkänna att jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle vara eller kännas. Det är absolut inte alls som jag i mina vildaste fantasier trott...det är miljoner gånger bättre. Det är ju helt underbart att se honom ta efter vissa grejer man gör eller säger/låter. Kärlek säger jag bara....KÄRLEK!

Tjena